Stressigt värre

Som ni säkert märkt så har uppdaterandet på senaste tiden inte varit så flitigt. Kan bara konstatera att det händer rätt mycket nu som stöter projektet åt sidan. När jag tar upp dokumentationen så hojtar jag till i tråden på Springsteen-forumet. Det som komma skall är en genomgång av tankarna kring Darkness On The Edge Of Town, samt texter om de skivor som jag fick på posten av Martin.

Håll ut!

Lika som bär?

Eftersom jag lider av en svårartad form av fotbollssjuka har jag inte kunnat undgå att se likheten mellan en viss Del Piero i Juventus och vår vän Bruce. Det är inte utan att man blir förvirrad när man tror att man ser Bruce dundra in en frispark strax utanför straffområdet.

Lilla julafton

Idag fick jag post ända från Finland, närmare bestämt från en herre vid namn Martin. I brevet låg två bootlegs som redan nu skriker efter en första genomlyssning, någonting som ska ske om cirka 28 minuter. Mer information om skivorna kommer upp senare, jag vill tillsvidare bara tacka Martin å det varmaste och påpeka att jag tror att det här är första gången jag fått post från Finland.

Live i Det Stora Äpplet (1973)

Nu har jag under en längre tid lyssnat på en bootleg som är inspelad i New York 1973 och som går under namnet My Fathers Place. Jag har inte en sus om vad det är för typ av lokal det utspelar sig i, men det handlar förmodligen om någon mysig liten klubb där man kan klämma in lagom många jenkare för att stämningen ska vara på topp.

Jag skulle redan nu vilja lägga all skuld vad gäller mitt taffliga uppdaterande på den här skivan, den är magisk på så många sätt och jag kan inte se hur jag ska kunna skiljas från den. Spellistan innehåller förvisso inte många av de favoritspår jag hunnit samla på mig, men med det här soundet räcker det med att Bruce kablar ut en helt sjuk version av Spirit In The Night för att jag ska stanna kvar och dyrka lite till... och lite till... varje dag.

Utan att gräva ner mig för mycket i ljudbiten vill jag bara anteckna att Bruce svängiga och mer jazziga sound från Greetings From Asbury Park, N.J. (1973) gör sig sjukt bra på en livescen med ett alarmerande kompband. Det känns verkligen som att samtliga delar av bandet ger precis allt, såvida det inte sitter en stackare med panflöjt i periferin som jag inte hört. Detta leder till tanken om vad Bruce kan göra av sina övriga studioalbum när det vankas livespelningar. Någonting säger mig att jag kommer att ha en väldigt trevlig månad.

Som en avslutande parentes måste jag också få hylla Springsteens mellansnack. Han lyckas skoja om allt och inget på ett sätt som inte stinker ansträngdhet, snarare bekvämlighet och rofylldhet. När han dessutom skojar om att hans två första singlar sjönk som en sten på hitlistan börjar jag tycka om honom på riktigt. Knepigast är hur som helst att han låter lite som Henrik Lundqvist.

Projektet går vidare med tvångsförflyttning av My Fathers Place, och jag ska istället koncentrera mig mer på Darkness On The Edge Of Town (1978) samt ytterligare en bootleg. Har ni tips på någon som summerar Springsteens 70-tal på ett bra sätt så tar jag varmt emot alla förslag.

Kort om Darkness

Ända sedan det här projektet drog igång har jag gått och väntat på att få lyssna till albumet Darkness On The Edge Of Town (1978), nu behöver jag inte vänta längre. Idag var dagen D och förväntningarna var större än inför någon annan lyssning hittills. Jag vet inte exakt vad det är som gjort att jag målat upp detta album som speciellt, men bara en sådan sak som att albumet kronologiskt sett ligger mitt i emellan två av rockhistoriens mest hyllade verk har förmodligen bidragit en del till den fnittriga förtjusning som föregått lyssnandet.

Efter en kort tids intensivlyssnande kan jag inte annat säga än att jag är mäkta såld. Det är en otrolig råstyrka som blandas med både nerv och, naturligtvis, riktigt bra berättelser. Jag kan inte motstå ett enda av spåren från den här skivan, allt skär som en varm sked genom sommarglass.

I det upptäckarrus som jag nu befinner mig i är det ganska omöjligt att säga genomtänkta saker om varje låt, så jag återkommer med det senare. Vad jag däremot kan rapportera om är projektets inverkan på min fritid, utöver själva lyssnandet det vill säga. Jag har känt mig manad till att öva in Spirit In The Night på gitarr och jag har lärt mig att spela trummor till halva Born To Run. Dessutom har jag förmodligen tjatat om Bruce orimligt mycket och säkerligen vid helt fel tillfällen. Om vi nu lägger till det faktumet att jag försöker sprida Greetings From Asbury Park, N.J. i min umgängeskrets likt det sätt som pastorn försöker nå ut med Guds ord, då är det inte längre svårt att klassa mig som en potentiell samhällsfara.

Ömsom öl, ömsom vatten

Jag har haft ett ganska långt uppehåll från allt uppdaterande av projektet, men nu är jag på banan igen. Först och främst skulle jag vilja gå igenom den andra skivan från Bruce, The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle (1973), som jag lyssnat på flitigt under den senaste veckan.

Skivan börjar med någonting som får mig att tänka på inledningen av Blind Melons Galaxie, fortsättningen är dock allt annat än Blind Melon. Istället för den mer lösa och svängiga Bruce som jag lärde känna på föregående skivan får jag här en rejäl dos av tighthet, så tight att jag blir lite besviken. Jag vet inte om det är denna besvikelse som bidragit till att jag ser på inledningsspåret med en skopa bitter eftersmak, eller om det bara är så att jag helt enkelt inte gillar det här.

Sedan följer ett spår som känns rätt mesigt, och när jag lyssnar på 4th Of July, Asbury Park gråter jag en smula inombords och undrar över vad som hänt med min nyfunne vän som nyss gav mig Spirit In The Night. Frustration är bara förnamnet. Men för att inte bli allt för negativ vill jag ändå lyfta fram att jag är helt såld på pling-plonget vid 4.00. Klockspels Bruce är någonting som jag redan nu kan säga att jag kommer att ta med mig med kärlek ur detta projektet.

Inledningen på nästföljande spår, Kitty's Back, är inte heller det någonting som jag blev speciellt glad över. Men när jag väl stapplat mig igenom de två inledande minuterarna exploderar låten till någonting som är ordentligt medryckande. All den frustration som jag byggt upp under inledningen på skivan är som bortblåst, och den avslutande handklappskavalkaden i låten charmar mig i orimliga mängder. Handklapp ger alltid extrapoäng i min bok.

Nästa spår är Wild Billy's Circus Story, och den både känns och låter som en jobbig elefant. När man lyssnar på den här låten känns det också som att en viss herr Winnerbäck lyssnat en hel del på Bruce. Next!

Nu kommer så frälsningen och förlösningen, allt på en gång, ketchupeffekten, och allt det där. Incident On 57th Street inleder en underbar avslutning på skivan. Borta är krämporna och tightheten som jag upplever i början av skivan, fram träder istället en avslappnad och monsterlång låt att dyrka. Mest magiskt tycker jag att inledningen och avslutningen på låten är - inledningen med sitt förföriska piano, och avslutningen där kaoset dör ut för att åter låta pianot träda fram och ta hand om avrundningen.

När pianot från Incident On 57th Street tystnat dundrat Rosalita igång. Det känns som ett ganska lamt antagande att det här är en av Springsteens live-ess då det formligen sprutar av glädje och ungdomlig kärlek i den här ångvälten. Det som imponerar mest på mig är att Bruce lyckas behålla sina underbara och medryckande historier i låtar som denna. Berättelsen om den inte fullt så accepterade kärleksrelationen med Rosalita berör både fysiskt och mentalt.

Avslutningsvis kommer ytterligare en favoritlåt, den 9.54 långa New York City Serenade. Ända sedan jag for genom Göteborgsnatten med den här låten som enda sällskap har vår relation bara växt. Att låten är tillägnad Det Stora Äpplet biter inte negativt på min spårvagnsfyllda vardag. Låten transformeras istället i min Göteborgalyzer, och vips så handlar allt om min vardag. Väldigt praktiskt.

Sammanfattningsvis är The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle en väldigt ojämn skiva i mitt tycke. Det är främst avslutningstrion som kommer att locka tillbaks mig till den här skivan i framtiden. Jag kan också konstatera att soundet från den första skivan slipats en del, tyvärr till det sämre i min mening. Det bluesiga och jazziga är utbytt mot en tightare ljudbild som Bruce bara flyr för kortare avstickare.

The E Street Shuffle - en svår nöt

På något sätt har jag lyckats med att bli besviken på ett album som jag inte hade några förväntningar på. Detta visar väl egentligen bara att jag trots allt hade förväntningar på Springsteens andra fullängdare. Det är dock värt att poängtera att skivan har gått från blä till inte-fullt-så-blä under det dygn som plattan nu snurrat. Och eftersom jag har två dagar av intensivlyssnande kvar på skivan är det heller inte helt otroligt att det kommer att släppa på riktigt innan det är dags att gå vidare.

Jag tänker inte gå in på någon djupare analys av skivan i nuläget, det vore bara onödigt och en smula orättvist. Jag hoppas fortfarande på att kunna skriva några snälla rader om The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle (1973) innan jag fortsätter resan genom Brucelandet.

Om jag ska nämna någon låt som redan nu träffat mitt hjärta så skulle jag vilja lyfta fram Incident On 57th Street. Mer än så säger jag inte nu.