Ända sedan det här projektet drog igång har jag gått och väntat på att få lyssna till albumet Darkness On The Edge Of Town (1978), nu behöver jag inte vänta längre. Idag var dagen D och förväntningarna var större än inför någon annan lyssning hittills. Jag vet inte exakt vad det är som gjort att jag målat upp detta album som speciellt, men bara en sådan sak som att albumet kronologiskt sett ligger mitt i emellan två av rockhistoriens mest hyllade verk har förmodligen bidragit en del till den fnittriga förtjusning som föregått lyssnandet.
Efter en kort tids intensivlyssnande kan jag inte annat säga än att jag är mäkta såld. Det är en otrolig råstyrka som blandas med både nerv och, naturligtvis, riktigt bra berättelser. Jag kan inte motstå ett enda av spåren från den här skivan, allt skär som en varm sked genom sommarglass.
I det upptäckarrus som jag nu befinner mig i är det ganska omöjligt att säga genomtänkta saker om varje låt, så jag återkommer med det senare. Vad jag däremot kan rapportera om är projektets inverkan på min fritid, utöver själva lyssnandet det vill säga. Jag har känt mig manad till att öva in Spirit In The Night på gitarr och jag har lärt mig att spela trummor till halva Born To Run. Dessutom har jag förmodligen tjatat om Bruce orimligt mycket och säkerligen vid helt fel tillfällen. Om vi nu lägger till det faktumet att jag försöker sprida Greetings From Asbury Park, N.J. i min umgängeskrets likt det sätt som pastorn försöker nå ut med Guds ord, då är det inte längre svårt att klassa mig som en potentiell samhällsfara.
Efter en kort tids intensivlyssnande kan jag inte annat säga än att jag är mäkta såld. Det är en otrolig råstyrka som blandas med både nerv och, naturligtvis, riktigt bra berättelser. Jag kan inte motstå ett enda av spåren från den här skivan, allt skär som en varm sked genom sommarglass.
I det upptäckarrus som jag nu befinner mig i är det ganska omöjligt att säga genomtänkta saker om varje låt, så jag återkommer med det senare. Vad jag däremot kan rapportera om är projektets inverkan på min fritid, utöver själva lyssnandet det vill säga. Jag har känt mig manad till att öva in Spirit In The Night på gitarr och jag har lärt mig att spela trummor till halva Born To Run. Dessutom har jag förmodligen tjatat om Bruce orimligt mycket och säkerligen vid helt fel tillfällen. Om vi nu lägger till det faktumet att jag försöker sprida Greetings From Asbury Park, N.J. i min umgängeskrets likt det sätt som pastorn försöker nå ut med Guds ord, då är det inte längre svårt att klassa mig som en potentiell samhällsfara.
3 kommentarer:
haha, roligt att du försöker föra budskapet om Bruces storhet ut i världen. Det kännetecknar väl ett riktigt fan om något?
Fascinerande läsning för en superbroosfan som jag! Det är inte direkt de lättaste skivorna du börjar med, i min mening. Men du verkar vara en musikaliskt kunnig herre och det verkar ju funka rätt bra. Ser med spänning fram emot den fortsatta upptäcksfärden!
Från klarhet till klarhet! Snart börjar det hända lite saker hos mig också... Jag vill redan nu flagga lite för House Martins! När jag kommit ikapp med alla skivor som samlats på hög här, ska jag snoka rätt på Ashbury-park och försöka följa med dig på resan.
Skicka en kommentar