It's on!

Nu har jag lyssnat på Springsteen i tre dagar. Albumet som fått den tveksamma äran att vara först ut i projektet är Born To Run (1975). Jag har i skrivande stund inte en aning om hur många gånger jag hört munspelsintrot till Thunder Road, men det känns som att jag kan den här skivan rätt bra nu.

Tyvärr råkade jag ut för ett mindre missöde när jag skulle föra över skivan till min iPod. På onsdagsmorgonen, trött och grusig i ögonen, insåg jag först på bussen att låtarna hamnat i bokstavsordning och inte i den tänka ordningen. Damn it! Detta har lett till att min reptilhjärna numera lyssnar till låten Backstreets som den inledande låten. Den känns verkligen som en starter också, märkligt. Det är sannerligen en konstig sits jag hamnat i.

Förövrigt tycker jag att känslan över Backstreets luktar Jag Har Varit I Alla Städer lång väg. Inte för att dom är lika på något vis, dom bara känns lika, jag får samma känslor av dom (om vi bortser från det textmässiga). Jag har en känsla av att jag kommer att få återkomma till Håkan Hellström senare i den här följetången...

En annan sak som hunnit sätta spår är saxofonen! Det är ingen hejd på blåsandet, och det gillar jag.

Och en annan reflektion är att She's the One fick mig att tänka på ledmotivet till Quack Pack (TV-serien). Fast det är bara inledningsvis, senare i låten hör jag bara tonerna av I Want Candy (som om det skulle vara bättre). Jag räknar med att mina associationer till tecknade serier och bebislåtar kommer att vara bortputsade om några dagar.

Jag kan inte säga att jag blivit någon större Springsteen-fan efter de inledande dagarna. Born to Run är en ok platta just nu. Varken mer eller mindre.

And the beat goes on...