Ömsom öl, ömsom vatten

Jag har haft ett ganska långt uppehåll från allt uppdaterande av projektet, men nu är jag på banan igen. Först och främst skulle jag vilja gå igenom den andra skivan från Bruce, The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle (1973), som jag lyssnat på flitigt under den senaste veckan.

Skivan börjar med någonting som får mig att tänka på inledningen av Blind Melons Galaxie, fortsättningen är dock allt annat än Blind Melon. Istället för den mer lösa och svängiga Bruce som jag lärde känna på föregående skivan får jag här en rejäl dos av tighthet, så tight att jag blir lite besviken. Jag vet inte om det är denna besvikelse som bidragit till att jag ser på inledningsspåret med en skopa bitter eftersmak, eller om det bara är så att jag helt enkelt inte gillar det här.

Sedan följer ett spår som känns rätt mesigt, och när jag lyssnar på 4th Of July, Asbury Park gråter jag en smula inombords och undrar över vad som hänt med min nyfunne vän som nyss gav mig Spirit In The Night. Frustration är bara förnamnet. Men för att inte bli allt för negativ vill jag ändå lyfta fram att jag är helt såld på pling-plonget vid 4.00. Klockspels Bruce är någonting som jag redan nu kan säga att jag kommer att ta med mig med kärlek ur detta projektet.

Inledningen på nästföljande spår, Kitty's Back, är inte heller det någonting som jag blev speciellt glad över. Men när jag väl stapplat mig igenom de två inledande minuterarna exploderar låten till någonting som är ordentligt medryckande. All den frustration som jag byggt upp under inledningen på skivan är som bortblåst, och den avslutande handklappskavalkaden i låten charmar mig i orimliga mängder. Handklapp ger alltid extrapoäng i min bok.

Nästa spår är Wild Billy's Circus Story, och den både känns och låter som en jobbig elefant. När man lyssnar på den här låten känns det också som att en viss herr Winnerbäck lyssnat en hel del på Bruce. Next!

Nu kommer så frälsningen och förlösningen, allt på en gång, ketchupeffekten, och allt det där. Incident On 57th Street inleder en underbar avslutning på skivan. Borta är krämporna och tightheten som jag upplever i början av skivan, fram träder istället en avslappnad och monsterlång låt att dyrka. Mest magiskt tycker jag att inledningen och avslutningen på låten är - inledningen med sitt förföriska piano, och avslutningen där kaoset dör ut för att åter låta pianot träda fram och ta hand om avrundningen.

När pianot från Incident On 57th Street tystnat dundrat Rosalita igång. Det känns som ett ganska lamt antagande att det här är en av Springsteens live-ess då det formligen sprutar av glädje och ungdomlig kärlek i den här ångvälten. Det som imponerar mest på mig är att Bruce lyckas behålla sina underbara och medryckande historier i låtar som denna. Berättelsen om den inte fullt så accepterade kärleksrelationen med Rosalita berör både fysiskt och mentalt.

Avslutningsvis kommer ytterligare en favoritlåt, den 9.54 långa New York City Serenade. Ända sedan jag for genom Göteborgsnatten med den här låten som enda sällskap har vår relation bara växt. Att låten är tillägnad Det Stora Äpplet biter inte negativt på min spårvagnsfyllda vardag. Låten transformeras istället i min Göteborgalyzer, och vips så handlar allt om min vardag. Väldigt praktiskt.

Sammanfattningsvis är The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle en väldigt ojämn skiva i mitt tycke. Det är främst avslutningstrion som kommer att locka tillbaks mig till den här skivan i framtiden. Jag kan också konstatera att soundet från den första skivan slipats en del, tyvärr till det sämre i min mening. Det bluesiga och jazziga är utbytt mot en tightare ljudbild som Bruce bara flyr för kortare avstickare.