Ett vykort från Asbury Park

Idag har jag lyssnat på Springsteens debutskiva, Greetings From Asbury Park, N.J. (1973). Det var överlag mer ”åhå” än ”jaha”. Jag upplever skivan som ganska avskalad och naken, mycket beroende på att produktionen inte nått till Born To Run-klass än. Som med allt annat så finns det både bra och dåliga sidor med bristerna i produktionen. Det finns trots allt musiker som lägger ut snuskigt mycket pengar på att få sin musik att låta lika ärligt och rakt som det jag hör på Springsteens första skiva. Jag upplever den här skivan som lättsamt svängig, ja till och med lite jazzig. Styrkan ligger framförallt i texterna. Bruce häver ur sig långa rader text på ett skönt berusat sätt. Det känns som den vite mannens rap (om uttrycket tillåts).

Skivan inleds med låten Blinded By The Light, som är en glad och svängig låt där allt passerar förbi i sommarfart. Jag lyssnade på den när jag var ute en sväng i vårsolen, och det kändes väldigt rätt. Favorittexten i den här låten är "she got down but she never got thight". Har ingen aning om i vilket sammanhang det dyker upp, men snyggt är det. Allt händer väldigt fort, och alla är bländade av solen helt enkelt.

Sedan följer två blaha-spår. Nästa låt som föll mig i smaken är den 2.05 korta Does This Bus Stop At 82nd Street? En kort och svängig vandringsskildring av New York, typ. Bäst gillar jag hur låten dör ut. Det är faktiskt favoritdetaljen på hela skivan just nu.

Lost In The Flood, som är nästa låt, sätter sig som en spik i frigolit. Med en brasklapp för att jag inte läst igenom texten skulle jag vilja sammanfatta låten som ett skrik på hjälp. Folk dör kors och tvärs, och ingen bryr sig. Men jag bryr mig. Det är en kraftfull och mäktig låt som med små medel lyckas måla upp ett stort drama på ett stort sätt. Jag är såld.

Sedan kommer två blaha-spår till. Först en lam ballad, tätt följd av en intetsägande tufftuff-låt. Jag kan dessutom inte lyssna till textrader som "I came för you, for you, I came for you" i onyktert tillstånd utan att börja fnittra, så den låten lägger jag åt sidan tillsvidare.

Nästa låt är en roligare historia. Spirit In The Night är en låt som har växt väldigt mycket på slutet av dagen. Den är lite jazzigare och klubbigare än de andra låtarna på skivan. En lätt seg virvel och ett skönt pianoplinkande som lyser igenom alldeles lagom är som varm choklad i minusgrader. Handklappet ger såklart extrapoäng.

Sist ut på skivan är en låt med den charmiga titeln It's Hard To Be A Saint In The City. Innan jag ens drog på skivan förväntade jag mig någonting speciellt från den här låten. Tyvärr kan jag inte säga att den levde upp till mina orimliga förväntningar. Låten, som handlar om hur man lever tufft i New York som pojkspoling, är inte mer än halvbra just nu. Det är någonting oskuldsfullt och charmigt med den här låten, men jag tycker att samma känslor kommer fram bättre i Blinded By The Light.

På det hela taget är jag positivt överraskad av den här skivan. Jag hade nog förväntat mig någonting mer svårlyssnat. En annan sak som slagit mig är att jag charmas väldigt lätt av alla “Jimmy the Saint”, “Crazy Jane”, “Wild Billy”, “Hazy Davy” och “Killer Joe”. Om bara kompisar hade haft lika häftiga namn…

Till sist skulle jag bara vilja skrika på lite hjälp. I låten Spirit In The Night nämner Bruce “G-man”, vilket naturligtvis får mig att tänka på Half-Life. Är det så att Half-Life-teamet besitter en Springsteen-fan, eller betyder G-man någonting annat?