Kort om Darkness

Ända sedan det här projektet drog igång har jag gått och väntat på att få lyssna till albumet Darkness On The Edge Of Town (1978), nu behöver jag inte vänta längre. Idag var dagen D och förväntningarna var större än inför någon annan lyssning hittills. Jag vet inte exakt vad det är som gjort att jag målat upp detta album som speciellt, men bara en sådan sak som att albumet kronologiskt sett ligger mitt i emellan två av rockhistoriens mest hyllade verk har förmodligen bidragit en del till den fnittriga förtjusning som föregått lyssnandet.

Efter en kort tids intensivlyssnande kan jag inte annat säga än att jag är mäkta såld. Det är en otrolig råstyrka som blandas med både nerv och, naturligtvis, riktigt bra berättelser. Jag kan inte motstå ett enda av spåren från den här skivan, allt skär som en varm sked genom sommarglass.

I det upptäckarrus som jag nu befinner mig i är det ganska omöjligt att säga genomtänkta saker om varje låt, så jag återkommer med det senare. Vad jag däremot kan rapportera om är projektets inverkan på min fritid, utöver själva lyssnandet det vill säga. Jag har känt mig manad till att öva in Spirit In The Night på gitarr och jag har lärt mig att spela trummor till halva Born To Run. Dessutom har jag förmodligen tjatat om Bruce orimligt mycket och säkerligen vid helt fel tillfällen. Om vi nu lägger till det faktumet att jag försöker sprida Greetings From Asbury Park, N.J. i min umgängeskrets likt det sätt som pastorn försöker nå ut med Guds ord, då är det inte längre svårt att klassa mig som en potentiell samhällsfara.

Ömsom öl, ömsom vatten

Jag har haft ett ganska långt uppehåll från allt uppdaterande av projektet, men nu är jag på banan igen. Först och främst skulle jag vilja gå igenom den andra skivan från Bruce, The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle (1973), som jag lyssnat på flitigt under den senaste veckan.

Skivan börjar med någonting som får mig att tänka på inledningen av Blind Melons Galaxie, fortsättningen är dock allt annat än Blind Melon. Istället för den mer lösa och svängiga Bruce som jag lärde känna på föregående skivan får jag här en rejäl dos av tighthet, så tight att jag blir lite besviken. Jag vet inte om det är denna besvikelse som bidragit till att jag ser på inledningsspåret med en skopa bitter eftersmak, eller om det bara är så att jag helt enkelt inte gillar det här.

Sedan följer ett spår som känns rätt mesigt, och när jag lyssnar på 4th Of July, Asbury Park gråter jag en smula inombords och undrar över vad som hänt med min nyfunne vän som nyss gav mig Spirit In The Night. Frustration är bara förnamnet. Men för att inte bli allt för negativ vill jag ändå lyfta fram att jag är helt såld på pling-plonget vid 4.00. Klockspels Bruce är någonting som jag redan nu kan säga att jag kommer att ta med mig med kärlek ur detta projektet.

Inledningen på nästföljande spår, Kitty's Back, är inte heller det någonting som jag blev speciellt glad över. Men när jag väl stapplat mig igenom de två inledande minuterarna exploderar låten till någonting som är ordentligt medryckande. All den frustration som jag byggt upp under inledningen på skivan är som bortblåst, och den avslutande handklappskavalkaden i låten charmar mig i orimliga mängder. Handklapp ger alltid extrapoäng i min bok.

Nästa spår är Wild Billy's Circus Story, och den både känns och låter som en jobbig elefant. När man lyssnar på den här låten känns det också som att en viss herr Winnerbäck lyssnat en hel del på Bruce. Next!

Nu kommer så frälsningen och förlösningen, allt på en gång, ketchupeffekten, och allt det där. Incident On 57th Street inleder en underbar avslutning på skivan. Borta är krämporna och tightheten som jag upplever i början av skivan, fram träder istället en avslappnad och monsterlång låt att dyrka. Mest magiskt tycker jag att inledningen och avslutningen på låten är - inledningen med sitt förföriska piano, och avslutningen där kaoset dör ut för att åter låta pianot träda fram och ta hand om avrundningen.

När pianot från Incident On 57th Street tystnat dundrat Rosalita igång. Det känns som ett ganska lamt antagande att det här är en av Springsteens live-ess då det formligen sprutar av glädje och ungdomlig kärlek i den här ångvälten. Det som imponerar mest på mig är att Bruce lyckas behålla sina underbara och medryckande historier i låtar som denna. Berättelsen om den inte fullt så accepterade kärleksrelationen med Rosalita berör både fysiskt och mentalt.

Avslutningsvis kommer ytterligare en favoritlåt, den 9.54 långa New York City Serenade. Ända sedan jag for genom Göteborgsnatten med den här låten som enda sällskap har vår relation bara växt. Att låten är tillägnad Det Stora Äpplet biter inte negativt på min spårvagnsfyllda vardag. Låten transformeras istället i min Göteborgalyzer, och vips så handlar allt om min vardag. Väldigt praktiskt.

Sammanfattningsvis är The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle en väldigt ojämn skiva i mitt tycke. Det är främst avslutningstrion som kommer att locka tillbaks mig till den här skivan i framtiden. Jag kan också konstatera att soundet från den första skivan slipats en del, tyvärr till det sämre i min mening. Det bluesiga och jazziga är utbytt mot en tightare ljudbild som Bruce bara flyr för kortare avstickare.

The E Street Shuffle - en svår nöt

På något sätt har jag lyckats med att bli besviken på ett album som jag inte hade några förväntningar på. Detta visar väl egentligen bara att jag trots allt hade förväntningar på Springsteens andra fullängdare. Det är dock värt att poängtera att skivan har gått från blä till inte-fullt-så-blä under det dygn som plattan nu snurrat. Och eftersom jag har två dagar av intensivlyssnande kvar på skivan är det heller inte helt otroligt att det kommer att släppa på riktigt innan det är dags att gå vidare.

Jag tänker inte gå in på någon djupare analys av skivan i nuläget, det vore bara onödigt och en smula orättvist. Jag hoppas fortfarande på att kunna skriva några snälla rader om The Wild, The Innocent And The E Street Shuffle (1973) innan jag fortsätter resan genom Brucelandet.

Om jag ska nämna någon låt som redan nu träffat mitt hjärta så skulle jag vilja lyfta fram Incident On 57th Street. Mer än så säger jag inte nu.

Oväntad islossning

Bomber och granater! En smula förvånat kan jag konstatera att både Mary Queen Of Arkansas och The Angel haft islossning idag. Speciellt förvånande är det att jag börjat fatta tycke för The Angel, en låt som inte ens majoriteten av Brucefansen verkar vara så förtjusta i (ett grovt och kanske förhastat antagande som baseras på diverse forumstudier).

Imorgon är det dags för skiva nummer tre (som egentligen är skiva nummer två... rörigt). Jag har egentligen inga större förväntningar på den, så det borde flyta på bra. Jag hoppas på en skiva som låter mer åt Asbury Park-hållet än Born To Run, och det är väl förmodligen vad jag kommer att få också.

Innan jag rusar iväg på bio vill jag bara dokumentera att jag idag också upptäckt att jag kan de flesta Asbury Park-texterna utantill. Just nu känns skivan väldigt bekväm och det sjungs med i låtarna så fort tillfälle ges. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att det låter ungefär såhär, men det känns bra!

På promenad med Hazy Davy

Idag var det tidig uppgång, och jag har redan hunnit vara ute på stan i några timmar. Det är ganska magiskt när musik, stad och väder samarbetar. Mina kalla fötter har varit på Grönsakstorget, men resterande delen av mig har varit i New Jersy tillsammans med Hazy Davy (fram tills dess att jag nästan blev överkörd av en spårvagn).

Under dagen har också Asbury Park utklassat Born To Run på alla plan. Jag kan inte förklara varför. Därmed inte sagt att Asbury Park är ett bättre album än Born To Run, jag hoppar trots allt över fyra av de nio låtarna varje gång skivan snurrar runt. Det är framförallt Blinded By The Light och Spirit In The Night som har passat den här dagen perfekt. Det är väl någonting med solen antar jag.

Att tjejlyssna

Eftersom att det är ganska många som ställt frågor om begreppet tjejlyssna så tycker jag att det är på sin plats med en tydligare definition. Ordet är inte så väl rotat som jag först trodde. Hur som helst så är det Per Bjurmans fel att begreppet hamnat i min ordbok (om jag nu ska skylla på någon annan). Att tjejlyssna betyder helt enkelt att man lyssnar på samma låt (eller skiva) non stop under en orimligt lång tid. Man får väl anta att ordet uppfanns av någon som hört sin syster (eller flickvän) spela den-där-Backstreet-Boys-låten för 57 gången i rad.

Naturligtvis är ordet missvisande eftersom att det knappast är ett beteende som tjejer är ensamma om. Jag är själv en stolt tjejlyssnare och jag har dessutom en lillebror som gjort tjejlyssnandet till en konst. Mina systrar är däremot inte lika tjejlyssningsbenägna. Så varför hänga kvar vid det könsspecifika begreppet? Dels för att det är relativt väl spritt (hittade en del exempel via några utflykter på Google), men också för att jag tycker att det är väldigt charmigt. Jag är väldigt mån om att bejaka mina feminina sidor.

Hoppas att jag har skingrat några moln nu.

Ett vykort från Asbury Park

Idag har jag lyssnat på Springsteens debutskiva, Greetings From Asbury Park, N.J. (1973). Det var överlag mer ”åhå” än ”jaha”. Jag upplever skivan som ganska avskalad och naken, mycket beroende på att produktionen inte nått till Born To Run-klass än. Som med allt annat så finns det både bra och dåliga sidor med bristerna i produktionen. Det finns trots allt musiker som lägger ut snuskigt mycket pengar på att få sin musik att låta lika ärligt och rakt som det jag hör på Springsteens första skiva. Jag upplever den här skivan som lättsamt svängig, ja till och med lite jazzig. Styrkan ligger framförallt i texterna. Bruce häver ur sig långa rader text på ett skönt berusat sätt. Det känns som den vite mannens rap (om uttrycket tillåts).

Skivan inleds med låten Blinded By The Light, som är en glad och svängig låt där allt passerar förbi i sommarfart. Jag lyssnade på den när jag var ute en sväng i vårsolen, och det kändes väldigt rätt. Favorittexten i den här låten är "she got down but she never got thight". Har ingen aning om i vilket sammanhang det dyker upp, men snyggt är det. Allt händer väldigt fort, och alla är bländade av solen helt enkelt.

Sedan följer två blaha-spår. Nästa låt som föll mig i smaken är den 2.05 korta Does This Bus Stop At 82nd Street? En kort och svängig vandringsskildring av New York, typ. Bäst gillar jag hur låten dör ut. Det är faktiskt favoritdetaljen på hela skivan just nu.

Lost In The Flood, som är nästa låt, sätter sig som en spik i frigolit. Med en brasklapp för att jag inte läst igenom texten skulle jag vilja sammanfatta låten som ett skrik på hjälp. Folk dör kors och tvärs, och ingen bryr sig. Men jag bryr mig. Det är en kraftfull och mäktig låt som med små medel lyckas måla upp ett stort drama på ett stort sätt. Jag är såld.

Sedan kommer två blaha-spår till. Först en lam ballad, tätt följd av en intetsägande tufftuff-låt. Jag kan dessutom inte lyssna till textrader som "I came för you, for you, I came for you" i onyktert tillstånd utan att börja fnittra, så den låten lägger jag åt sidan tillsvidare.

Nästa låt är en roligare historia. Spirit In The Night är en låt som har växt väldigt mycket på slutet av dagen. Den är lite jazzigare och klubbigare än de andra låtarna på skivan. En lätt seg virvel och ett skönt pianoplinkande som lyser igenom alldeles lagom är som varm choklad i minusgrader. Handklappet ger såklart extrapoäng.

Sist ut på skivan är en låt med den charmiga titeln It's Hard To Be A Saint In The City. Innan jag ens drog på skivan förväntade jag mig någonting speciellt från den här låten. Tyvärr kan jag inte säga att den levde upp till mina orimliga förväntningar. Låten, som handlar om hur man lever tufft i New York som pojkspoling, är inte mer än halvbra just nu. Det är någonting oskuldsfullt och charmigt med den här låten, men jag tycker att samma känslor kommer fram bättre i Blinded By The Light.

På det hela taget är jag positivt överraskad av den här skivan. Jag hade nog förväntat mig någonting mer svårlyssnat. En annan sak som slagit mig är att jag charmas väldigt lätt av alla “Jimmy the Saint”, “Crazy Jane”, “Wild Billy”, “Hazy Davy” och “Killer Joe”. Om bara kompisar hade haft lika häftiga namn…

Till sist skulle jag bara vilja skrika på lite hjälp. I låten Spirit In The Night nämner Bruce “G-man”, vilket naturligtvis får mig att tänka på Half-Life. Är det så att Half-Life-teamet besitter en Springsteen-fan, eller betyder G-man någonting annat?

Bakgator till frukost

Idag var första dagen som jag vaknade med en Springsteenlåt i huvudet. Det var ganska behagligt, och lite oväntat. Det var inte samma jobbiga känsla som jag fått de gånger jag kommit på mig själv med att tänka på Hej, Hej Monica... och det är bra. Låten som satt i huvudet hela morgonen var Backstreets. Låten bara växer och växer! Det är första Springsteenlåten som jag spontant velat tjejlyssna på (vilket jag naturligtvis också gjorde - hela vägen till skolan).

Låten torde vara den som jag hört mest eftersom att den ligger först på spellistan i min iPod. Jag vet inte hur mycket det påverkat min förälskelse. Jag vet bara att jag gillar den. Favoritdetaljen just nu är pianot och dess underbara battlande med trummorna mot slutet. Jag är också fascinerad över att man kan sjunga "hiding on the backstreets" 18 gånger i rad och till synes komma undan med det. Annars är favorittexten just nu den här:

Remember all the movies, Terry, we'd go see
Trying to learn how to walk like heroes we thought we had to be
And after all this time to find we're just like all the rest
Stranded in the park and forced to confess

Men jag har alltid varit svag för förlorartexter.

Jag överväger starkt att gå över till nästa album snart, kanske redan ikväll. Vilket det blir har jag inte bestämt mig för än. Det löser sig.

It's on!

Nu har jag lyssnat på Springsteen i tre dagar. Albumet som fått den tveksamma äran att vara först ut i projektet är Born To Run (1975). Jag har i skrivande stund inte en aning om hur många gånger jag hört munspelsintrot till Thunder Road, men det känns som att jag kan den här skivan rätt bra nu.

Tyvärr råkade jag ut för ett mindre missöde när jag skulle föra över skivan till min iPod. På onsdagsmorgonen, trött och grusig i ögonen, insåg jag först på bussen att låtarna hamnat i bokstavsordning och inte i den tänka ordningen. Damn it! Detta har lett till att min reptilhjärna numera lyssnar till låten Backstreets som den inledande låten. Den känns verkligen som en starter också, märkligt. Det är sannerligen en konstig sits jag hamnat i.

Förövrigt tycker jag att känslan över Backstreets luktar Jag Har Varit I Alla Städer lång väg. Inte för att dom är lika på något vis, dom bara känns lika, jag får samma känslor av dom (om vi bortser från det textmässiga). Jag har en känsla av att jag kommer att få återkomma till Håkan Hellström senare i den här följetången...

En annan sak som hunnit sätta spår är saxofonen! Det är ingen hejd på blåsandet, och det gillar jag.

Och en annan reflektion är att She's the One fick mig att tänka på ledmotivet till Quack Pack (TV-serien). Fast det är bara inledningsvis, senare i låten hör jag bara tonerna av I Want Candy (som om det skulle vara bättre). Jag räknar med att mina associationer till tecknade serier och bebislåtar kommer att vara bortputsade om några dagar.

Jag kan inte säga att jag blivit någon större Springsteen-fan efter de inledande dagarna. Born to Run är en ok platta just nu. Varken mer eller mindre.

And the beat goes on...

Avstamp

Under den senaste tiden har min tillvaro varit ganska befriad från projekt och pyssel. Detta har lett till en enorm abstinens som jag under en tid försökt dämpa på olika sätt (jag har bland annat försökt med att börja snusa, dock utan någon vidare framgång). Under den senaste veckan har så en annan idé växt fram, någonting som torde vara utmaning nog under de inledande månaderna på det här året. Tanken är enkel - jag ska tvinga mig själv till att bli ett Bruce Springsteen-fan. Går det över huvud taget att genomföra via tvångsmässig tjejlyssning?

I skrivande stund är jag näst intill likgiltig inför musikern Bruce Springsteen. Jag kan nynna grunderna till Born in the USA och Hungry Heart. Springsteen har existerat i mitt liv i form av en vinylskiva jag fick som liten (fortfarande oöppnad!) samt en vinylskiva som jag själv inhandlade för två månader sedan (genomlyssnad som hastigast vid ett tillfälle). Dessutom har jag minst en nära vän som jag med gott samvete kan peka ut som Springsteen-fan. Vännen i fråga har naturligtvis predikat om Springsteens kvalitéer, om än i rimliga mängder. Dessa förkunskaper är i mitt tycke så flyktiga, att jag utan vidare kan klassa mig själv som en Springsteen-novis.

Metoden jag finner lämpligast att använda i det här projektet är en avancerad form av tjejlyssning. All musik som jag medvetet vill lyssna till måste vara Springsteenmusik. Detta innebär i förlängningen att jag måste utöka min skivsamling en aning för att inte råka ut för en överansträngning redan från start. Jag kommer heller inte att lyssna på någon samlingsskiva, istället håller jag mig till albumversionerna och låtarnas ursprungliga ordningsföljd.

Tanken är att jag här skall föra ner mina tankar om Springsteens musik. Kommer jag någonsin att kalla Springsteen för "the Boss"? Kommer jag i något berusat sammanhang citera Springsteen och försöka förklara meningen med livet? Vad kommer jag att tycka om det tredje albumet efter att ha blivit tvingad att lyssna till det under en hel helg i Uppland? Nu ska jag emellertid inte till Uppland, men jag hoppas att ni förstår min tankegång. Jag kommer också att kunna föra statistik i viss utsträckning då iTunes registrerar mina iPodvanor.

Då kör vi.